Politiken framför personen

Socialdemokrater är ofta överens om att politiken och ideologin skall vara det viktiga att kommunicera, person skall komma i andra hand. Det har visat sig svårt att hålla sig till den retoriken och jag skulle gissa att politiken idag är mer personfixerad än någonsin. Detta är nog inte av godo för socialdemokraterna.

Jag tillhör dem som önskar att socialdemokraterna vågade föra en vänsterpolitik. Inte en konservativ politik där allt handlar om försöka hålla Sverige kvar i 80-talet genom att återställa allt till vad det en gång var. Jag vill se en konstruktiv vänsterpolitik, gamla metoder kanske, men utvecklade för idag.

Det är inte någon hemlighet att det finns stora motsättningar inom partiet om hur vi ska utveckla vår politik, eller om hur vi inte ska utveckla vår politik. Det är heller inte av ondo att dessa motsättningar existerar. Självklart är det problematiskt när människor som inte delar den demokratiskt socialistiska ideologin ändå går med i paritet för att försöka förändra det inifrån, men det är en annan sak. Motsättningar är normalt inte av ondo, de leder till debatt och utveckling.

Problematiskt blir det dock när politiken istället för politik kommer att handla om person. Jag tycker att Socialdemokraterna just nu utvecklas i fel riktning, i en riktning som inte majoriteten av medlemmarna stödjer. Istället för att ägna sig åt personliga påhopp borde vi diskutera vilken politik som skall föras. Istället diskuteras partiordförandens kompetens. Det är ett demokratiproblem om det är så att politiken bestäms av partiordföranden med några få, men det kan inte vara partiordförandens eget fel, det tyder i så fall på ett fel i organisationen.

Jag tror säkert att Nalin Pekgul har en poäng, att Mona får mer kritik för att hon är kvinna, men med politiken i första rummet skulle en snedvriden politik inte kunna bero på vem som sitter på ordförandeposten.

En vänsterpolitik är vad alla vi sossar som är kritiska till dagens punkter i rådslagen borde driva, men vi borde inte låta oss luras i fällan att kasta skit på enskilda partikamrater. Det är precis vad högern vill. De tror på personfixering, de tror på en stark ledare, de låter en person forma hela partiets politik. Vi tror på folkrörelsen, vi tror på medlemmarna, vi säger oss tro på demokratin, även inom partiet! Kasta skit på kassa politiska förslag och uttryck bättre förslag, men ägna inte tid på att kasta skit på enskilda personer, även om de kastar skit på oss. Det borde vara just detta som åtskiljer oss vänstersossar, att politiken är det viktiga!

Dagarnas väljarras tyder på att människor vill se en vänsterpolitk i Sverige framöver, en politik som ger jämlikhet och minskar klyftor, en politik som kanske ger mindre valfrihet i vården, men mer frihet till alla människor. Det är dags att partiet tar förnuftet till fånga och börjar kommunicera just detta

DN skriver idag en del om saken...

Maryam Yazdanfar skrev igår om mordet i Husby med ungefär samma utgångsvinkel som jag, läsvärt
Läs även andra bloggares åsikter om: sossar, Socialdemokraterna, personfixering, demokrati och politik

Tillhör man inte överklassen är ens liv inte mycket värt

En vän till mig hamnade i blåsväder förra året för att han kritiserade det faktum att ett våldbrott mot en ung kille från innerstaden med inflytelserik familj får så mycket större proportioner än när det handlar om ett liknande överfall på en grabb från ett mindre bemedlat område, eller som de flesta tänker men få vågar säga, en ung kille från en lägre klass.

Framförallt en journalist reagerade med taggarna utåt, han förvred texten som min vän skrivit och anklagade honom för både det ena och det andra på första uppslaget i en viss tidning. Han kan möjlighen ha haft ett rätt, det faktum att han konstaterade att det finns ett klasshat. För det finns ett klasshat. Klasshatet är sprunget ur det faktum att människor lämnas utanför.

Får man inte vara med i samhället på samma villkor som andra p.g.a. anledningar som att man inte kommer från rätt familj, inte har tillräckligt mycket pengar, inte har rätt hudfärg eller inte är van vid en viss sorts sociala koder så är det otroligt lätt att de föds två känslor, antingen uppgivenhet eller ilska.

De uppgivna kritiseras ständigt i medierna och de jagas av makthavarna. Det är de som blir anklagade för att vara lata och bidragsberoende.

De arga jagas ständigt de också, det är dem vi kan läsa om i tidningarna, de som rånar, slåss, kastar sten på polisen, osv, det är där klasshatet visar sig. Klasshat handlar om en ilska mot dem som inte ger människor en chans, mot dem som har alla förutsättningar och vägrar ge andra detsamma, en ilska mot människorna som ignorerar andra för att de inte beter sig eller ser ut så som överklassen tycker är passande. Det väcker ilska om man aldrig får en chans.

När en ung kille från Husby blir mördad spelar det ingen roll att han inte tillhör de ilskna, det spelar ingen roll att han inte tillhör de uppgivna, Romario är ändå inte lika mycket värd som Ricardo enligt makthavarna, inte enligt journalisterna heller (även om DN skrev en klok ledare i ämnet).

Nej, min vän fick, föga förvånande men mycket upprörande, bevisat för sig och alla andra hur rätt han hade. Ett våldbrott mot en kille från över- eller övre medelklassen är viktigare för samhället än ett likadant mot en kille från en lägre klass. En kille från en lägre klass som dessutom är svart och muslim.

Läs även: Paulina, Gabbi på Rebella

Vill även tillägga (apropå artikeln i Metro imorse) att jag tycker det är hånfullt att Muf nu går ut och låtsas vara förkämparna mot våldet i förorten. Moderaternas hela politik går ut på att öka klassklyftor, de talar om att besegra utanförskap men hela deras politik leder till att öka utanförskap. De tar ifrån oss från de mer utsatta förorterna den lilla utjämning som finns i form av vård, socialförsäkringar och extra resurser till skolorna, till förmån för dem som fötts in i en tryggare klasstillhörighet.

Snart är det bara Vänsterpartiet som fortfarande är sossar

Jag börjar undra vart Socialdemokraterna är på väg. Någon undersökning har visat att många som röstar på socialdemokraterna hellre ser en gemensam med regering med bara miljöpartiet än en med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Enligt min mening verkar Vänsterpartiet dock vara de enda som fortfarande vill driva en socialdemokratisk politik.

Vänsterpartiet förstår att man behöver skatter för att finansiera ett välfärdssystem, men S och MP basunerar ut att det "inte går att vinna val" eller "inte är rimligt att gå till val" på höjda skatter.
Vänsterpartiet verkar numera vara det enda parti som inte köpt Alliansens bild av lata fuskare som lever på bidrag utan som fortfarande har en tro på att arbetslösa och sjukskrivna inte är en annan "sorts" människor än gemene person.

Anton Bergsmark har skrivit ett bra inlägg på Sossebloggen om att vi måste ställa mycket tydliga krav på Miljöpartiet om vi ska regera med dem, apropå Peter Erikssons utspel på DN debatt. Personligen skulle jag önska att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fick ensam majoritet, det kanske är det enda sättet att få den Socialdemokratiska ledningen att äntligen driva en socialdemokratisk politik och sluta ta över Alliansens smygrasism och deras förakt mot sjukskrivna.

Det är verkligen dags att den Socialdemokratiska ledningen slutar upp med att stirra sig blind på att försöka vinna röster från småföretagarna i Stockholms innerstad och minns vilka det är vi kämpar för, akut för de svagaste i samhället, i förlängningen för alla. Vi kan inte hålla på och göra skillnad på människor och människor, ge människor från andra delar av världen ett annat människorvärde än svenskfödda. Vi blir inte andra människor för att vi bli arbetslösa, vi förvandlas inte för att vi blir sjuka, det händer vissa av oss och vissa har turen att klara sig. Vissa har så stora skyddsnät att de inte behöver tur för att klara sig, det är inte dessa personer vi måste stå upp för. Ett citat från Åsa Linderborgs bok som ingen bör negligera är följande:

"Han ... förklarade att man inte kan dela upp arbetare i fina och fula. Arbetarklassen är ett kollektiv bestående av miljontals individer som var och en trotsar alla schabloner"

Alla dem måste vi kämpa för!


Avslutningsvis vill jag (återigen) rekommendera alla att läsa Alex Tahirs analys av hur det kommer sig att (S) i så snabb takt kan föra en allt mer borgerlig politik, jag hoppas han har fel, men känner mig inte allt för trygg i min förhoppning (vilket jag skrev redan igår)!

Läs även andra bloggares åsikter om: sossar, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Skatter

Ur socialdemokratisk synvinkel

Äntligen!

Sossebloggen är här.

Om att frånsäga sig ansvar - om att alltid vara feminist

Jag hade tänkt låta bli att kommentera Zandén och Gyllehammars antifeministiska debattinlägg. Till sist känner jag dock ändå att jag har något att säga.

Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill skriver själv "Naturligtvis ville jag publicera deras text!" och vidare "Hade varit tjänstefel av mig att inte publicera". Stämmer verkligen detta? Hon hävdar att hon inte kunde låta bli för att hon inte håller med författaren i sak. Det är upp till alla redaktörer att bestämma vad som publiceras i deras tidningar, detta gäller självklart Eder-Ekman också.

Det fyller knappast någon funktion att publicera alla sjuka åsikter som finns runt om i landet och världen. Precis som att man inte alltid ska låta sig luras att bli provocerad. Ville Eder-Ekman endast ha uppmärksamhet så har hon ju tyvärr lyckats eftersom att många med mig inte kunnat låta bli att provoceras. Däremot försvarar det inte hennes beslut att publicera detta inlägg istället för ett mer kvalitativt.

Att en f.d. Bang redaktör låter två hyfsat kända kvinnor uttala en så föråldrad syn på kvinnligt, manligt och kärlek är tråkigt. Visst behöver vi en diskussion om ideal, om drömmar. Jag håller helt överens med författarna om att vi måste tillåta andra än de stereotypa drömmarna. Vi måste låta människor leva i vilka konstellationer de vill och sluta klänga fast vid den konservativa synen att kärnfamiljen är den enda vägen till lycka.

Men att hävda att mannens makt över kvinnan och mannens ägandeförhållande till kvinnan skulle ha någonting med frihet eller utrymme att göra är ett hån. Ett hån mot alla kvinnor som lever i förhållanden där mannen slår, tvingar, förtrycker. Inlägget är ett hån mot de kvinnor och män som vågar vara sig själva istället för sina genus, den är dessutom ett hån mot alla kvinnor och män i världen som hela tiden måste leva med patriarkatet att säga att det är det som är kärnan i ömhet och vägen till kärlek.

Redaktören försvarar sitt beslut på den egna bloggen, de flesta kvällstidningar (och dyl.) har skrivit om inlägget: om inlägget: Aftonbladet, Metro och Expressen. Även
GT skriver om det.

På Antipatriarkal agenda kan man läsa en vettig reaktion mot inlägget!

Desperata moderater och fördomsfullt förakt

Apropå kärlek till den andre så försöker nu vår regering åter att ta billiga poäng genom att utmåla invandrare som en annan sorts människor.

Tobias Billström och c/o skriver idag på DN debatt att "Det finns ingen rättighet för just invandrare att vara arbetslösa i någon speciell del av Sverige." Han försöker vidhålla myten att detta är den enskildas val. Han missar att när arbetslösheten nu ökar så är det invandrare och ungdomar som drabbas värst, det beror knappast på att de väljer att drabbas.

Vidare skriver Billström att "Men lyckas vi inte bättre än i dag att se till att alla som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapas grogrund för allvarliga konflikter." Jag undrar om Billström själv tror på detta, eller om han endast vill locka till sig några väljare från sd? Stockholms mest segregerade områden heter Täby, Lidingö, Danderyd. Det är en riktigt pr-grej numera att tala om vilka hårda krav man ska ställa på invandrare och asylsökande, men få vågar tala om vad segregationen till stor del handlar om. Få vågar skriva debattartiklar om hur ljushudade svenskar anstränger sig för att bosätta sig och sina barn i områden där det finns så få människor som möjligt med andra bakgrunder.

Eftersom att det numera är tabu att tala om klass så skriver heller ingen debattartiklar om att det är just en klassfråga dessa ”konflikter” som Billström talar om egentligen handlar om. När västvärlden diskuterar problemen i t.ex. Rio de Janeiro så är ingen sen att påpeka att det handlar om de stora inkomstskillnaderna. Alla är i princip överens om att brotten är så grymma för att brottslingarna inte har något att förlora då de är så utsatta från början. De flesta håller med om att överklassens sätt att isolera sig bakom murar och väktare bara bidrar till ett hårdare sammhällsklimat.

Vi har inte i närheten av Rios problem. Men vi har symptomen. Här säger vi dock att problemen beror på att vi inte klarar av ” att klargöra våra krav på människor från andra kulturer”.

Billigt Billström!

Bra inlägg om rasismen idag finns att läsa på Roya och Matildas blogg.

Hanna Löfqvist kommenterar konkret
Heiti Ernits kommenterar helt sant
Bra kommentarer även av Christian Norlin
Björn Andersson skriver tydligt om rasism och risken med att kategorisera människor

Medkänsla och kärlek till den andre, måste sträcka sig över fokusgrupper

"Medkänsla och kärlek till den andre, måste sträcka sig över fokusgrupper"
Så avslutade Johan Nyström sitt inlägg på SSK bloggen igår. Har tänkt mycket på just den meningen sedan jag läste det, vilken enkel sammanfattning av alla ilskna känslor jag fick efter att ha läst Sahlin – Östros debattartikel häromdagen.

Man blir först och främst sosse för att man vet att man tjänar på det. Vet att
- man aldrig skulle haft råd att gå i skolan i 17 eller 18 år om man själv betalade alla avgifter
- en privat sjukförsäkringen blir för dyrt
- att man inte har kontantinsatsen till en bostadsrätt utan behöver en hyresrätt

Till detta kommer dock en känsla av rättvisa och solidaritet. En känsla av att det saknas rättvisa när en person kan tjäna 350 gånger mer än en vanlig anställd. Solidaritet handlar om vilket samhälle man vill ha.

Som Johan Nyström påpekade i gårdagens inlägg verkar Socialdemokraterna alltså ha en svacka på området solidaritet, i alla fall när det kommer till de mest utsatta. All fokus är på att "vinna medelklassen" och locka över stockholmarna från Alliansen.Detta görs bäst genom att föra en socialdemokratisk politik: tydlig omfördelningspolitik, satsningar på utsatta områden, storsatsning på kollektivtrafik och hyresrätter.

Mona Sahlin och Östros skrev på DN debatt "Det är i småföretagen många av framtidens jobb finns. Vi kommer därför att sänka arbetsgivaravgiften för de minsta företagen." För att locka en viss fokusgrupp. Helt klart att glömma känsla och hjärta. Är det något vi inte ska göra så är det väl att sänka skatter för våra mesta momsfifflare. Jag har aldrig träffat en egen företagare som inte handlar hem prylar till den privata bostaden momsfritt. Möjligen skulle vi extrabeskatta egenföretagarna som en utjämning. Det är småföretagen som står för en stor del av svartjobben, de som kostar samhället 133 miljarder i uteblivna skatter. Dessa vill Sahlin och Östros underlätta för? Vilket hån.

Ett bra löfte som gavs av Sahlin och Östros var dock beskedet gällande arbetslöshetsförsäkringen. "Avgiften till arbetslöshetsförsäkringen kommer kraftigt att sänkas med en skattereduktion." I det förslaget finns lite mer hjärta. Det kommer lika mycket människor till del som verkligen behöver det, som dem som klarar sig oavsätt. Jag hoppas dock att LO vinner frågan, att det inte blir ett återställande av a-kassan, utan att socialdemokraterna vågar utveckla den och göra den mer generös.