fredag 31 oktober 2008

Politiken framför personen

Socialdemokrater är ofta överens om att politiken och ideologin skall vara det viktiga att kommunicera, person skall komma i andra hand. Det har visat sig svårt att hålla sig till den retoriken och jag skulle gissa att politiken idag är mer personfixerad än någonsin. Detta är nog inte av godo för socialdemokraterna.

Jag tillhör dem som önskar att socialdemokraterna vågade föra en vänsterpolitik. Inte en konservativ politik där allt handlar om försöka hålla Sverige kvar i 80-talet genom att återställa allt till vad det en gång var. Jag vill se en konstruktiv vänsterpolitik, gamla metoder kanske, men utvecklade för idag.

Det är inte någon hemlighet att det finns stora motsättningar inom partiet om hur vi ska utveckla vår politik, eller om hur vi inte ska utveckla vår politik. Det är heller inte av ondo att dessa motsättningar existerar. Självklart är det problematiskt när människor som inte delar den demokratiskt socialistiska ideologin ändå går med i paritet för att försöka förändra det inifrån, men det är en annan sak. Motsättningar är normalt inte av ondo, de leder till debatt och utveckling.

Problematiskt blir det dock när politiken istället för politik kommer att handla om person. Jag tycker att Socialdemokraterna just nu utvecklas i fel riktning, i en riktning som inte majoriteten av medlemmarna stödjer. Istället för att ägna sig åt personliga påhopp borde vi diskutera vilken politik som skall föras. Istället diskuteras partiordförandens kompetens. Det är ett demokratiproblem om det är så att politiken bestäms av partiordföranden med några få, men det kan inte vara partiordförandens eget fel, det tyder i så fall på ett fel i organisationen.

Jag tror säkert att Nalin Pekgul har en poäng, att Mona får mer kritik för att hon är kvinna, men med politiken i första rummet skulle en snedvriden politik inte kunna bero på vem som sitter på ordförandeposten.

En vänsterpolitik är vad alla vi sossar som är kritiska till dagens punkter i rådslagen borde driva, men vi borde inte låta oss luras i fällan att kasta skit på enskilda partikamrater. Det är precis vad högern vill. De tror på personfixering, de tror på en stark ledare, de låter en person forma hela partiets politik. Vi tror på folkrörelsen, vi tror på medlemmarna, vi säger oss tro på demokratin, även inom partiet! Kasta skit på kassa politiska förslag och uttryck bättre förslag, men ägna inte tid på att kasta skit på enskilda personer, även om de kastar skit på oss. Det borde vara just detta som åtskiljer oss vänstersossar, att politiken är det viktiga!

Dagarnas väljarras tyder på att människor vill se en vänsterpolitk i Sverige framöver, en politik som ger jämlikhet och minskar klyftor, en politik som kanske ger mindre valfrihet i vården, men mer frihet till alla människor. Det är dags att partiet tar förnuftet till fånga och börjar kommunicera just detta

DN skriver idag en del om saken...

Maryam Yazdanfar skrev igår om mordet i Husby med ungefär samma utgångsvinkel som jag, läsvärt
Läs även andra bloggares åsikter om: , , , och

onsdag 29 oktober 2008

Tillhör man inte överklassen är ens liv inte mycket värt

En vän till mig hamnade i blåsväder förra året för att han kritiserade det faktum att ett våldbrott mot en ung kille från innerstaden med inflytelserik familj får så mycket större proportioner än när det handlar om ett liknande överfall på en grabb från ett mindre bemedlat område, eller som de flesta tänker men få vågar säga, en ung kille från en lägre klass.

Framförallt en journalist reagerade med taggarna utåt, han förvred texten som min vän skrivit och anklagade honom för både det ena och det andra på första uppslaget i en viss tidning. Han kan möjlighen ha haft ett rätt, det faktum att han konstaterade att det finns ett klasshat. För det finns ett klasshat. Klasshatet är sprunget ur det faktum att människor lämnas utanför.

Får man inte vara med i samhället på samma villkor som andra p.g.a. anledningar som att man inte kommer från rätt familj, inte har tillräckligt mycket pengar, inte har rätt hudfärg eller inte är van vid en viss sorts sociala koder så är det otroligt lätt att de föds två känslor, antingen uppgivenhet eller ilska.

De uppgivna kritiseras ständigt i medierna och de jagas av makthavarna. Det är de som blir anklagade för att vara lata och bidragsberoende.

De arga jagas ständigt de också, det är dem vi kan läsa om i tidningarna, de som rånar, slåss, kastar sten på polisen, osv, det är där klasshatet visar sig. Klasshat handlar om en ilska mot dem som inte ger människor en chans, mot dem som har alla förutsättningar och vägrar ge andra detsamma, en ilska mot människorna som ignorerar andra för att de inte beter sig eller ser ut så som överklassen tycker är passande. Det väcker ilska om man aldrig får en chans.

När en ung kille från Husby blir mördad spelar det ingen roll att han inte tillhör de ilskna, det spelar ingen roll att han inte tillhör de uppgivna, Romario är ändå inte lika mycket värd som Ricardo enligt makthavarna, inte enligt journalisterna heller (även om DN skrev en klok ledare i ämnet).

Nej, min vän fick, föga förvånande men mycket upprörande, bevisat för sig och alla andra hur rätt han hade. Ett våldbrott mot en kille från över- eller övre medelklassen är viktigare för samhället än ett likadant mot en kille från en lägre klass. En kille från en lägre klass som dessutom är svart och muslim.

Läs även: Paulina, Gabbi på Rebella

Vill även tillägga (apropå artikeln i Metro imorse) att jag tycker det är hånfullt att Muf nu går ut och låtsas vara förkämparna mot våldet i förorten. Moderaternas hela politik går ut på att öka klassklyftor, de talar om att besegra utanförskap men hela deras politik leder till att öka utanförskap. De tar ifrån oss från de mer utsatta förorterna den lilla utjämning som finns i form av vård, socialförsäkringar och extra resurser till skolorna, till förmån för dem som fötts in i en tryggare klasstillhörighet.