Farc och mediaklimatet

Det är inte lätt att idag uttrycka en åsikt som är det minsta kontroversiell. Jag tänker på vad som inträffade när Anton Berjsmark uttalade sig kritisk till att gatuvåldet blivit ett samhällsproblem först när en av överklassens söner råkade ut för det.

Att idag ställa sig kritisk till klassamhället, eller att ens påtala att ett klassamhälle finns, är lite lätt att utmana sitt öde. Vi hyllar alla demokratin, vi påstår att har man fria val så betyder det att man lever i ett helt demokratiskt samhälle. Att påtala att det är kapitalet som styr nyhetsrapporteringen, att det i många demokratiska länder är kapitalet som styr hur stor valbudget ett parti har, att påtala att kapitalet är de som främst skapar våra normer och inbillar oss vad som gör oss lyckliga, det är att säga att man själv är cynisk. Det är också att säga att man säger upp sin rätt att bli tagen på allvar.

Det guerillakrig som pågår i Colombia har blivit ordentligt på tapeten nu på senaste tiden. Hela våren har rapporteringen varit mer intensiv än vad jag personligen uppfattat den någon gång tidigare, men nu med fritagningen (eller av några mutade: frigivningen?) av Ingrid Betancourt och några ytterligare ur gisslan har nyhetsrapporteringen troligen nått sin högsta peak.

Fredrik Malm har då tagit tillfället i akt att ägna sig åt smutskastning av sina politiska motståndare, igen. 2006 skrev han en artikel där han uppger att ledande vänsterpartister, bland annat Ali Esbati stödjer Farc. Malm nämner bara i förbifarten att demokratiuppropet rörde de nyckfulla terroristlistorna. Självklart problematiserar Malm inte heller guerillan, utan framhåller dem endast som "de onda" som sysslar med knarkhandel, barnsoldater och kidnappningar. 2008-07-09 fick han på nytt artikeln publicerad, denna gång i Unt. De har tydligen inte bemödat sig med att kontrollera om artikeln verkligen är aktuell, utan det är som med den mesta nyhetsrapporteringen i tidningar numera, de publicerar vad som hälst för att få så mycket uppmärksamhet som är möjligt och i en tid då Farc är hatade av (nästan) hela världen så är det klart att denna "nyhet" uppfattas som smaskig. Ali Esbati bemöter på nytt Malms artikel på sin blogg, där finns även läken till det tidigare besvarandet av artikeln.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att rapporteringen om Farc är så ensidig. Självklart är det hemskt för de kidnappade och det är svårt att hitta argumet för att försvara dylika handlingar. Även en av vår tids mest framstående revolutionärer, Fidel Castro i bland annat DN, har länge sagt just att inget revolutionärt mål rättfärdigar kidnappning. Utnyttjandet av barnsoldater är självklart förkastligt och knarkhandel känns för mig också svårförsvarat. Utpressning lika så. Men kanske finns det ändå en viss logik i att som marxistisk guerilla tvinga de allra rikaste att sponsra kampen för en rättvis värld? Jag har väldigt svårt att acceptera att en människa gör sig rik på andra människors arbete. Idag när rikedom många gången skapas av aktieinnehav är det lika tydligt som alltid hur många människor som gör sig rika på andra människors arbete. Jag är inte helt övertygad om att det är mer rätt att göra sig rik på det arbete andra utför, än det är att tvinga någon som tjänar opropotionerligt mycket pengar att avstå en viss procent av de pengarna.

Jag vill på intet sätt försvara de oförrätter som gerillan i Colombia begår. Dock vill jag att man ska minnas i debatten att många av guerillans krigare inte gör sig rika på kokainhandel. Att leva i ett land med så stora klyftor, så hårt militärklimat, stora motsättningar inom landet och med så liten rätt att uttrycka sin politiska åsikt om den är lagd åt vänster, går inte att jämföra med det samhälle vi lever i i Sverige idag. Det är viktigt att vi är öppna för dialog och lyssnar på vad alla sidor har att säga. Att lägga ord i munnen på folk, för att de kanske eventuellt mellan raderna uttalar ett visst stöd för ett politiskt mål är pinsamt. Med Hugo Chavez hjälp pågår det fredssamtal i Colombia, detta arbete tycks bli svårare ju hårdare regeringen försökt tysta guerillan. Varför försöker vi i Sverige 2008 att tysta människor genom att totalt misstolka dem offentligt?

Avslutningsvis så vill jag påtala att det finns en fantastisk film, Guerilla Girl om en tjej som går med i Farc. Hon tillhör inte de fattiga, hon är inget barn, hon är en akademiker som tröttnat på orättvisorna men inte har någon rätt att försöka bekämpa dem på demokratiskt vis. Den sidan av myntet är också viktigt att belysa.