Sjukdomsinsikt?

Sjukdomsinsikt? Nej, inte direkt.

DN skriver om rapporteringen kring brott och brottslingar, de skriver att media inte kunnat förändra attityderna till brott och brottslingar. Delvis sant. Till stor del att skylla ifrån sig. Media har makt att skapa opinion, skapa attityder. Fanns inte tillgången till de snaskiga artiklarna skulle attityden troligen fortfarande vara en annan. För mig framstår det hela som ett enda stort utnyttjande av brottsoffer och anhöriga.

Varför människor frossar i detaljer kring bestialiska brott förvånar mig delvis, men å andra sidan har människor alltid ägnat sig åt olika former av gladiatorspel. Människor behöver kontroll. Ibland genom lagar, ibland räcker det med vår gemensamma sociala kontroll. Ibland bör media själva kontrollera sig, men numera verkar kassaintresset styra så pass mycket att alla gamla principer får falla bort.

Igår kunde man läsa på löpsedeln om källarmonstret. Vad artikeln egentligen handlade om vet jag inte, men jag reagerade på just ordet/namnet "källarmonstret" och jag förstod att de syftade till Josef Fritzl. Aldrig hade jag vågat tänka att en människa kunde göras något så vidrigt som det han gjorde, jag har undvikt att läsa artiklarna då jag helst vill veta så lite detaljer som möjligt. Det händer ibland att människor gör hemska saker, ibland riktigt hemska, som att skjuta ned några av sina skolkamrater, utnyttja sina barn, mörda homosexuella, listan kan tyvärr göras ganska lång. Gör det dessa människor omänskliga?

Jag tror att människor i stort sätt formas av sin uppväxt och omgivning. Vissa har defekter i hjärnan eller psykiska störningar som gör att de har det svårare att formas på det sätt man önskar att människor formas. Många gånger visar det sig att människor som begår hemska brott själva blivit utsatta under sin uppväxt och många av Sveriges intagna har olika former av bokstavskombinationer och saknar därför många gånger empati eller de "normala" spärrar som de flesta av oss har inom oss. Är de omänskliga för det?

Trenden är att människor kräver allt hårdare straff för de personer som begår brott och allt färre människor pratar om vård. Detta hör troligen ihop med medias bild av de dömda, de målas upp som ondskefulla varelser, monster, omänskliga. Ibland går inte en människa att vårda, ibland måste personer spärras in inte bara för omgivningens skull utan även för dennes egen skull.

Frossandet i bestialiska brott är egentligen samma symptom som frossandet i kändisars olyckor och samma fenomen som gör att människor ägnar sig åt att titta på dokusåpor som går ut på att människor ska såra varandra genom att vara otrogna eller att göra bort sig.

Det är dags att skärpa kontrollen. Dags att sluta frossa i andras lidande och dags att skydda offren. I den bästa av världar skulle den sociala kontrollen räcka, i den bästa av världar vore det otänkbart att locka läsare genom att beskriva misshandeln och utnyttjandet av Bobby i detalj.

En bra kommentar kring ledaren finns på denna blogg: Paolo Pisoffi och Niklas Hellgren har skrivit ett inlägg som inspirerade mig och gör att jag önskar det fanns mer tid att utveckla även mitt eget inlägg.

Farc och mediaklimatet

Det är inte lätt att idag uttrycka en åsikt som är det minsta kontroversiell. Jag tänker på vad som inträffade när Anton Berjsmark uttalade sig kritisk till att gatuvåldet blivit ett samhällsproblem först när en av överklassens söner råkade ut för det.

Att idag ställa sig kritisk till klassamhället, eller att ens påtala att ett klassamhälle finns, är lite lätt att utmana sitt öde. Vi hyllar alla demokratin, vi påstår att har man fria val så betyder det att man lever i ett helt demokratiskt samhälle. Att påtala att det är kapitalet som styr nyhetsrapporteringen, att det i många demokratiska länder är kapitalet som styr hur stor valbudget ett parti har, att påtala att kapitalet är de som främst skapar våra normer och inbillar oss vad som gör oss lyckliga, det är att säga att man själv är cynisk. Det är också att säga att man säger upp sin rätt att bli tagen på allvar.

Det guerillakrig som pågår i Colombia har blivit ordentligt på tapeten nu på senaste tiden. Hela våren har rapporteringen varit mer intensiv än vad jag personligen uppfattat den någon gång tidigare, men nu med fritagningen (eller av några mutade: frigivningen?) av Ingrid Betancourt och några ytterligare ur gisslan har nyhetsrapporteringen troligen nått sin högsta peak.

Fredrik Malm har då tagit tillfället i akt att ägna sig åt smutskastning av sina politiska motståndare, igen. 2006 skrev han en artikel där han uppger att ledande vänsterpartister, bland annat Ali Esbati stödjer Farc. Malm nämner bara i förbifarten att demokratiuppropet rörde de nyckfulla terroristlistorna. Självklart problematiserar Malm inte heller guerillan, utan framhåller dem endast som "de onda" som sysslar med knarkhandel, barnsoldater och kidnappningar. 2008-07-09 fick han på nytt artikeln publicerad, denna gång i Unt. De har tydligen inte bemödat sig med att kontrollera om artikeln verkligen är aktuell, utan det är som med den mesta nyhetsrapporteringen i tidningar numera, de publicerar vad som hälst för att få så mycket uppmärksamhet som är möjligt och i en tid då Farc är hatade av (nästan) hela världen så är det klart att denna "nyhet" uppfattas som smaskig. Ali Esbati bemöter på nytt Malms artikel på sin blogg, där finns även läken till det tidigare besvarandet av artikeln.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att rapporteringen om Farc är så ensidig. Självklart är det hemskt för de kidnappade och det är svårt att hitta argumet för att försvara dylika handlingar. Även en av vår tids mest framstående revolutionärer, Fidel Castro i bland annat DN, har länge sagt just att inget revolutionärt mål rättfärdigar kidnappning. Utnyttjandet av barnsoldater är självklart förkastligt och knarkhandel känns för mig också svårförsvarat. Utpressning lika så. Men kanske finns det ändå en viss logik i att som marxistisk guerilla tvinga de allra rikaste att sponsra kampen för en rättvis värld? Jag har väldigt svårt att acceptera att en människa gör sig rik på andra människors arbete. Idag när rikedom många gången skapas av aktieinnehav är det lika tydligt som alltid hur många människor som gör sig rika på andra människors arbete. Jag är inte helt övertygad om att det är mer rätt att göra sig rik på det arbete andra utför, än det är att tvinga någon som tjänar opropotionerligt mycket pengar att avstå en viss procent av de pengarna.

Jag vill på intet sätt försvara de oförrätter som gerillan i Colombia begår. Dock vill jag att man ska minnas i debatten att många av guerillans krigare inte gör sig rika på kokainhandel. Att leva i ett land med så stora klyftor, så hårt militärklimat, stora motsättningar inom landet och med så liten rätt att uttrycka sin politiska åsikt om den är lagd åt vänster, går inte att jämföra med det samhälle vi lever i i Sverige idag. Det är viktigt att vi är öppna för dialog och lyssnar på vad alla sidor har att säga. Att lägga ord i munnen på folk, för att de kanske eventuellt mellan raderna uttalar ett visst stöd för ett politiskt mål är pinsamt. Med Hugo Chavez hjälp pågår det fredssamtal i Colombia, detta arbete tycks bli svårare ju hårdare regeringen försökt tysta guerillan. Varför försöker vi i Sverige 2008 att tysta människor genom att totalt misstolka dem offentligt?

Avslutningsvis så vill jag påtala att det finns en fantastisk film, Guerilla Girl om en tjej som går med i Farc. Hon tillhör inte de fattiga, hon är inget barn, hon är en akademiker som tröttnat på orättvisorna men inte har någon rätt att försöka bekämpa dem på demokratiskt vis. Den sidan av myntet är också viktigt att belysa.