onsdag 29 oktober 2008

Tillhör man inte överklassen är ens liv inte mycket värt

En vän till mig hamnade i blåsväder förra året för att han kritiserade det faktum att ett våldbrott mot en ung kille från innerstaden med inflytelserik familj får så mycket större proportioner än när det handlar om ett liknande överfall på en grabb från ett mindre bemedlat område, eller som de flesta tänker men få vågar säga, en ung kille från en lägre klass.

Framförallt en journalist reagerade med taggarna utåt, han förvred texten som min vän skrivit och anklagade honom för både det ena och det andra på första uppslaget i en viss tidning. Han kan möjlighen ha haft ett rätt, det faktum att han konstaterade att det finns ett klasshat. För det finns ett klasshat. Klasshatet är sprunget ur det faktum att människor lämnas utanför.

Får man inte vara med i samhället på samma villkor som andra p.g.a. anledningar som att man inte kommer från rätt familj, inte har tillräckligt mycket pengar, inte har rätt hudfärg eller inte är van vid en viss sorts sociala koder så är det otroligt lätt att de föds två känslor, antingen uppgivenhet eller ilska.

De uppgivna kritiseras ständigt i medierna och de jagas av makthavarna. Det är de som blir anklagade för att vara lata och bidragsberoende.

De arga jagas ständigt de också, det är dem vi kan läsa om i tidningarna, de som rånar, slåss, kastar sten på polisen, osv, det är där klasshatet visar sig. Klasshat handlar om en ilska mot dem som inte ger människor en chans, mot dem som har alla förutsättningar och vägrar ge andra detsamma, en ilska mot människorna som ignorerar andra för att de inte beter sig eller ser ut så som överklassen tycker är passande. Det väcker ilska om man aldrig får en chans.

När en ung kille från Husby blir mördad spelar det ingen roll att han inte tillhör de ilskna, det spelar ingen roll att han inte tillhör de uppgivna, Romario är ändå inte lika mycket värd som Ricardo enligt makthavarna, inte enligt journalisterna heller (även om DN skrev en klok ledare i ämnet).

Nej, min vän fick, föga förvånande men mycket upprörande, bevisat för sig och alla andra hur rätt han hade. Ett våldbrott mot en kille från över- eller övre medelklassen är viktigare för samhället än ett likadant mot en kille från en lägre klass. En kille från en lägre klass som dessutom är svart och muslim.

Läs även: Paulina, Gabbi på Rebella

Vill även tillägga (apropå artikeln i Metro imorse) att jag tycker det är hånfullt att Muf nu går ut och låtsas vara förkämparna mot våldet i förorten. Moderaternas hela politik går ut på att öka klassklyftor, de talar om att besegra utanförskap men hela deras politik leder till att öka utanförskap. De tar ifrån oss från de mer utsatta förorterna den lilla utjämning som finns i form av vård, socialförsäkringar och extra resurser till skolorna, till förmån för dem som fötts in i en tryggare klasstillhörighet.

3 kommentarer:

  1. Grejen är den (tror jag) att folk inte blir speciellt förvånade när det sker våld i förorten, där är det trots allt vardag för dem. Därför lockar det många fler läsare att skriva om ett mord i innerstan.

    SvaraRadera
  2. Nåja.Det är inte vardag med mord i förorten. Även om våld och hot om våld säkert förekommer ofta. Tror dock det säger mer om vår föreställningsvärd än om sanningen när man säger att detta är vardag. Det är det inte. Det är nog den bilden som media har och det är kanske därför de inte skriver lika mycket.

    SvaraRadera
  3. Orsaken till klasskillnaderna kan man nog skylla på socialdemokraternas politik. Socialdemokraterna har genom en satansik invadrar- och skolpolitik bäddat för den situation som vi har idag. Man har rustat ner skolan under 20-30 år och utan att blinka har man skickat ut ungdomar i samhället med bristfälliga kunskaper till arbetslösheten. Man har fört en 51-49 = 18 politik.

    Invandrarna har man behandlat översittaraktigt och koncentrerat sig på bidrag istället för att bidra till ett drägligt och värdigt liv.

    SvaraRadera