Härskartekniker, personval och Obamas retorik

Jag fascineras över Gerard Bakers parodi på Obama i Times. Han verkar så provocerad av Obamas förmåga att tala och föra sig. Provocerad över hans förmåga att övertyga och leda. Per Gudmundson har vissa poänger i sin ledare i Svd att det finns en fara i Obamas förmåga att utnyttja retoriken när människor börjar följa utan att riktigt veta vad de följer.

Jag förstår inte riktigt vad de förväntar sig. Väljer man främst en person och i andra hand en politisk inriktning så krävs det en karismatisk och otroligt retoriskt begåvad person för att bli vald, om man inte lyckas smutskasta sina motståndare tillräckligt istället.

Sedan är jag kritisk till sättet som Obama blir kritiserad på. Bakers parodi är helt klart ett sätt att försöka förminska honom, på ett sätt som ofta görs mot maktens kvinnor men mera sällan mot maktens män. Att USAs president har för mycket makt i vår värld är ingen hemlighet och ett faktum som ibland hjälpt oss men många gånger sjelpt andra. Men det är inte något nytt fenomen. Att försöka kritisera Obama för detta är löjligt, det är självklart briljant av honom att anstränga sig för att få stöd även utanför USAs gränser, med tanke på vilket hat ett nämnande av USA väcker hos många internationellt politiskt medvetna runt om i världen.

Kritisera gärna politikers åsikter, kritisera gärna personfixering i olika valsystem, kritisera gärna USAs maktövertag i världen, men använd inte härskartekniker för att förminska en kvinnas person eller en svart mans person förrän de används lika flitigt för att förminska vita män.

Sedan är jag inte sen att ställa mig i raden av människor som kritiserar vår, många gånger, naiva vilja att blint följa en ledare. Det har i historien många gånger visat sig vara oklokt eller t.o.m. katastrofalt. Vi borde ägna mer energi åt att verkligen sätta oss in i valbaras politiska program och ägna lite mindra energi åt att hajpa personer...

Livsviktigt uppror mot ett allt mer cyniskt samhälle

Jag kan ibland vara lite tvär och envis. Lite cynisk.
Förnuftigt så förstår jag att känslor även styr mitt politiska engagemang. Ofta så lyssnar jag på min magkänsla först och tittar på fakta därefter. Ändå har jag lite svårt för t.ex. reklamfiler för politiska ändamål som känns som att de bara försöker få en att må dåligt och agera därefter än att faktiskt komma med ett sakligt budskap.

Av den anledningen var min första reaktion att jag inte uppskattade kampanjfilmen som lagts upp för att skapa opinion mot det privata barnsjukhuset Martina. Dock får jag erkänna att filmen är väldigt bra just för att den innehåller alla sakliga argument, men samtidigt vänder sig till människors känsla. Framförallt uppskattar jag att människor agerar. Vi har sett det i FRA frågan, det är möjligt att skapa stor folklig opinion om några orkar dra igång motståndet.

I frågan om vi skall tillåta privata sjukhus, där man alltså kan köpa sig till en bättre möjlighet att få vård snabbt, kan man tycka att människors känsla för rätt och fel och någonslags grundlig rättvisa för de mänskliga rättigheterna skulle räcka, att man inte skulle behöva spela ångestladdad musik som komplement till fakta. Dock finns det i samhället väldigt många människor som ännu tror att man förtjänar mer än andra för att man tjänar mycket pengar, att det säger något om ens människovärde. I verkligheten behöver det inte ens säga så mycket om vem som arbetar hårdast.

Egentligen är det väl inte mer fel att tillåta privata barnsjukhus än att tillåta andra privata sjukhus. Att debatten kommit att kretsa just runt barnsjukhuset tycker jag är lite märkligt. Dock så är det något galet med samhället när människor kan köpa sig förbi andra människor, oavsett det handlar om barn eller vuxna!

Dan Josefsson skriver i DN väldigt bra om den pågående processen att försöka förändra våra värderingar och nedmontera vårt välfärdssamhälle.
rsmartina.se har startat en kampanj mot barnsjukhuset och på deras blogg kan man läsa mer.
En läsvärd reflektion över Josefssons artikel har Margus.
Alex Tahir från SSK skrev ett bra inlägg när nyheten om sjukhuset uppmärksammades i höstas.

När vinstintresset styr och människorna offras

De flesta företag fungerar så att när vinsterna tryter så sparar man in på pengarna. Detta är ju logiskt, ju mindre pengar som kommer in i kassan, desto mindre har man snart kvar att spendera. Dock är det inte självklart att det faktiskt är en bra lösning att dra in på pengarna, utan det är oftast precis som klyschan säger, hälften vågat hälften vunnet. Många gånger är det när ett företag börjar gå utför som man borde satsa resurser, satsa på bra folk, satsa på bra verktyg så att de duktiga människorna har någon chans att åstadkomma sitt allra bästa. Oftast är det så att det är tvärtom, de duktiga människorna får nöja sig med undermåliga verktyg och hetsas att ändå skapa den bästa produkten/tjänsten för att vända tränden. Det lyckas ibland, ofta inte.

Mediciner borde vara en rättighet för alla människor, det borde vara helt självklart att man ska få den medicin man behöver när man blir sjuk, om den finns. Så är det inte idag. Idag när aktiebolag äger patenten på medicinerna så är målet inte att alla människor ska ha tillgång till medicin, målet är att göra så mycket vinst som möjligt, eller som tillåts, på den färdiga produkten.

Om man lägger ihop dessa två "feltänk" så är det inte så konstigt att aidsforskningen stressas och därav får den kritisk som den nu fått, se Svd. Det företag som lyckas med att ta fram ett aidsvaccin kommer att få aktier som skjuter i höjden. Av den anledningen är det inte konstigt att de olika forskarna istället för att samarbeta tvingar konkurrera och pressa tider.

Kanske är det dags att tänka om. Kanske kan man inte alltid förlita sig på att näringsidkare gör det bästa jobbet, bara för att de drivs av att lyckas för vinstens skull. Kanske ska vi våga satsa på att centralisera vissa produktioner? Framförallt kanske vi ska börja se läkervård och medicin som rättigheter och inte som konsumtionsvaror.

Mosebacke Etablissement skriker högst och mest...

Jag gick snabbt med i gruppen på Facebook som vill rädda Mosebacke.
Min första känsla sa mig att detta är helt galet, självklart måste Mosebacke få finnas kvar. "Hur kan Riksteatern ens tänka tanken att säga upp dem?"Men så var det en mening i Svd som fick mig att tänka efter.

"Vi vill ha kvar verksamheten, men kommer vi inte överens med Mosebacke Etablissement, som bara är ett företag som tagit namnet Mosebacke, så får vi hitta någon annan som kan driva Mosebacke vidare"

Det är ju sant, Mosebacke Etablissement är ett företag. Jag letade upp deras hemsida för att hitta lite information om dem, typ en "Om oss" sida fast mer företagsaktigt, men det var klent med det. På riksteaterns hemsida däremot kan man läsa mycket om dem, deras vilja, visison, ambition, varför de gör som de gör.

Riksteatern är en ideell organisation och de tar ingen hyra för terassen av Mosebacke Etabilssement. När man tittar närmare på det hela känns det ändå otroligt att Riksteatern sagt upp kontraktet utan att inbjuda till förhandlingar.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt, men vid det här laget borde man ju ha lärt sig att inte lyssna för mycket på den som gapar mest och högst, eller?
Läs Riksteaterns egna kommentarer här!

Läs även nyheten i DN. Calle Fleur har också skrivit ett bra inlägg på ämnet på Påstan bloggen.

Kopierat PR trick

Intressant att samma pr-trick fungerar gång på gång. Att media köper exakt samma historia, från olika delar av exakt samma organisation gång på gång. Tycker att detta är spännande tankar dock, kanske borde man en gång för alla lämna in en seriös ansökan och testa?

SSK skrev efter det förra utspelet, att SSU södra Älvsborg lämnat in en friskoleansökan, ett inlägg på ämnet. De skrev då om risken är att alla "motparter" startar olika friskolor. T.ex. att Svenskt Näringsliv startar sin egen. Jag vill då påpeka att Svenskt Näringsliv kanske inte driver en egen skola, men dess medlemmar drivet skolor och dessutom så har de producerat många av de skolböcker som används i undervisningen idag. För att inte glömma att de finns på de flesta av våra kommunala gymnasieskolor i och med kursen "Ungt företagande" eller vad den heter. Det är en hel kurs som går ut på att lära elever att tänka som företagare. Om inte det är att skola elever i en politisk inriktning så vet jag inte vad som är.

DN frågade vår ordförande Jytte Guteland om hur skolidrott sköts på en socialistisk friskola. Hennes svar var kanske inte det allra bästa. För mig vore det självklart att i en socialistisk friskola bedrivs idrotten på så vis att alla får vara med på lika villkor.

Som jag skrivit tidigare så borde det vara självklart att ingen får göra vinst på våra skattepengar som är tänkta att gå till eleverna. Av den anledningen är dagens friskolesystem förkastligt. Självklart skall alla skolor ha sakligt och allsidigt innehåll, men lika självklart torde vara att alla avsatta resurser skall gå till skollokaler, undervisning och andra kringkostnader.

När det gäller att sätta elevernas bästa i fokus och att använda alla resurser för att alla elever ska få samma chans/möjlighet till kunskap och lärande så tror jag att en socialistisk friskola gör detta bra mycket bättre än en kapitalistisk (läs en av Svenskt Näringslivs medlemsföretag).

Ali Esbati skriver idag i Flamman om hur högern utnyttjar FRA tumultet som argument för starkare personval.

Jag tycker att det är viktigt att de politiker vi väljer har en viss integritet. Om en person blir framröstad inom partiet mycket p.g.a. dennes starka humana åsikter i flykting- asyl- och invandringpolitik bör denne också stå upp för dessa åsikter även om det kanske inte är det mest taktiska för att få en snabb karriär i partiet. Det är inte svårt att stå upp för sina viktigaste principer, det är därför vi har ett system där man kan reservera sig mot beslut.

Dock tycker jag inte att detta på något vis är ett argument för personval. Den form vi arbetar efter idag går ut på att vi väljer vilken politik vi vill ha, vilken politisk inriktning vi vill ska styra eller påverka vårt samhälle de närmsta åren. I förra valet var det stor personfokusering och det var Reinfeldt vs. Persson. Såhär i efterhand har det visat sig att majoriteten av folket inte alls stödjer den politik Alliansen driver. Hade valet stått mellan två politiska inriktningar så hade Alliansen troligen inte vunnit. Därför verkar team Reinfeldt planera att satsa på personfrågan igen, se Lotta Fogdes reflektioner på gårdagens ledare i DN.

Låt oss fortsätta välja styre efter den politiska dagordningen och inte efter vilken person som pratar mest, högst, "charmigast" eller roligast. Det sättet att välja ledare kan man önska att vi lämnar bakom oss när vi passerat högstadieåldern.

Konsumtionshysteri

Jag läste Agnes af Geijerstams reflektion kring Gossip Girl. Själv har jag aldrig sett något avsnitt av serien, men man kan ju konceptet. Snygga människor i snygga kläder har lite intriger för sig och tanken bakom är att vi tittare skall känna oss tvungna att uppdatera garderoben. Jag har själv alltid varit svag för Sex And The City och drömt om resor med obegränsad budget till New York. Samtidigt drömmer jag om att klara av att stå emot, att våga strunta i att handla säsongens ”måsten”.

Undersökning efter undersökning har visat oss att har man bara råd att uppfylla sina grundläggande mänskliga behov så blir man inte lyckligare av att konsumera. Tvärt om har det t.o.m. visat sig att vi blir mer olyckliga av för mycket valfrihet.

Ändå går vi gång på gång i fällan och tror att bara vi har råd med de där jeansen och skorna, då kommer man att vara nöjd med sig själv. Att några män kritiserar kvinnor som gillar Sex And The City och vill shoppa dyra kläder eller accessoarer samtidigt som de själva kör runt i dyra penisförlängare (förlåt, bilar) är bara pinsamt. Att hävda att det är feminism att handla dyra accessoarer är dock inte mycket bättre, det en missuppfattning av hela innebörden av feminism. Dyra bilar och dyra väskor är bara ett symptom på ett och samma problem, att vi fortsätter tro att vi kan köpa oss lycka och att det idag går att köpa status, när det vi egentligen gör är att konsumerar sönder vår jord.

Samtidigt som vi hetsas att konsumera så hetsas vi från annat håll att vara smarta konsumenter, att använda oss av vår konsumentmakt, handla rättvist, kravmärkt, ekologiskt. Det borde vara självklart att vi endast handlar rättvist, kravmärkt och ekologiskt, men inte heller det kan vi göra i samma mängder som vi handlar idag. Det är dags att hårdreglera konsumtionen från statligt håll. Britternas förslag är ett att inspireras av. Dock skall det aldrig vara möjligt att köpa andra personers ransoner, att få ett samhälle där endast de allra rikaste har råd att förstöra miljön (ett samhälle vi till mångt och mycket har idag) borde vara helt otänkbart!

Christina Chen skrev under 2007 en klockren debattartikel i Aftonbladet på ämnet som säkerligen kommer att vara aktuell i minst ett par år framöver.